Utdrag ur Zen Mind, Beginner´s Mind av Shunryu Suzuki

BUGANDET

”Att buga är en väldigt viktig övning. Du bör vara beredd att buga, även i ditt sista ögonblick. Även om det är omöjligt att göra oss fria från våra självcentrerade begär så måste vi göra det. Vår sanna natur önskar det av oss.”

Efter zazen bugar vi ned till golvet nio gånger. Genom bugandet ger vi upp oss själva. Att ge upp oss själva betyder att vi ger upp våra dualistiska idéer. Så det är ingen skillnad mellan zazen-praktiken och bugningen. Vanligtvis betyder bugningen att visa vår respekt för något som är mer värt än vi själva. Men när du bugar till Buddha bör du inte ha någon ide av Buddha, du blir bara ett med Buddha, du är redan Buddha själv. När du blir ett med Buddha, ett med allt som existerar, finner du den sanna meningen med att finnas till. När du glömmer alla dina dualistiska idéer, blir allting till din lärare och allt kan bli objektet för din dyrkan.

När allt existerar i ditt stora sinne faller alla dualistiska relationer bort. Det är ingen begränsning mellan himmel och jord, man och kvinna, lärare och elev. Ibland bugar en man för en kvinna, ibland bugar en kvinna för en man. Ibland bugar eleven för mästaren, ibland bugar mästaren för eleven. En mästare som inte kan buga för sin elev kan inte buga för Buddha. Ibland bugar mästaren och eleven tillsammans till Buddha. Ibland bugar vi till katter och hundar.

I ditt stora sinne, har allt samma värde. Allt är Buddha han själv. Du ser något eller hör ett ljud och där har du allt precis som det är. I din praktik bör du acceptera allt som det är, du ger varje ting samma respekt som du ger till Buddha. Här är det Buddhaskap. När Buddha bugar till Buddha och du bugar för dig själv. Detta är en sann bugning.

Om du inte har denna bestämda övertygelse av stort sinne i din praktik, kommer ditt bugande att bli dualistiskt. När du är dig själv, kan du buga för allting i den sanna bemärkelsen. Bugandet är en väldigt viktig övning. Du bör vara redo att buga i din sista stund; när det inte finns något annat att göra än att buga, bör du göra just det. Denna typ av övertygelse är nödvändig. Buga med denna inställning och alla löften, all undervisning är din och allt kommer att rymmas i ditt stora sinne.

Sen no Rikyu, grundaren till den Japanska teacermomin begick Harakiri (rituellt självmord) år 1591 på order av sinn herre, Hideyoshi. Precis innan Rikyu tog sitt liv sa han; ”När jag har detta svärd finns det ingen Buddha och inga patriarker”. Han menade att när vi har svärdet av stort sinne, finns det ingen dualistisk värld. Allt som existerar är denna anda. Denna typ av orubblig anda var alltid närvarande i Rikyus teacermoni. Han gjorde aldrig något på ett dualistiskt sätt, han var alltid beredd att dö i varje ögonblick. I ceremoni efter ceremoni dog han och återuppstod igen. Detta är andan i teacermonin. Det är på detta sätt vi bugar.

Min lärare hade en valk på pannan från allt bugande. Han visste att han var obstinat, envis typ, så han bugade, bugade och bugade. Anledningen till allt bugande var att han kunde höra sin uppmanande lärares röst. Han hade anslutit sent till Sotoordern när han var trettio år gammal, vilket är sent för en blivande Japansk präst. När du är ung är du mindre envis och det är enklare att göra sig av med sin själviskhet. Så hans mästare kallade alltid min lärare för ”Din sent anslutna typ” och skällde på honom för att han anslutigt så sent. Egentligen så älskade hans mästare honom för hans envisa karaktär. När min lärare var sjuttio sa han, ”När jag var ung var jag likt en tiger men nu är jag likt en katt!”. Han var väldigt nöjd med att vara likt en katt.

INGEN DUALISM

”Att stilla ditt medvetande betyder inte att stanna upp all aktivitet i medvetandet. Det betyder att ditt medvetande påverkar hela din kropp. Med hela ditt medvetande formar du en mudra med dina händer.”

Vi säger att vår träning bör vara utan att skaffa oss idéer, utan några förväntningar, även om/av upplysning. Detta betyder inte, emellertid, att bara sitta utan syfte. Denna praktik fri från att inskaffa idéer är baserad på Pranja Paramita Sutra. Dock, om du inte är försiktig kommer sutran att ge dig en erhållande idé. Den säger, ”Form är tomhet och tomhet är form”. Men om du fäster dig vid detta påstående, är du utsatt för att dras med av dualistiska idéer: här är du, form, och här är tomhet, vilken du försöker att förstå genom din form. Så ”form är tomhet, och tomhet är form” är fortfarande dualistisk. Men som tur är fortsätter vår lära att säga, ”Form är form och tomhet är tomhet”. Här finns det ingen dualism.

När du tycker att det är svårt att sitta med ett stilla medvetande när du sitter och fortsätter att försöka stoppa ditt medvetande då är det stadiet ”form är tomhet och tomhet är form”. Men när du praktiserar på detta dualistiska sätt, mer och mer kommer du att bli ett med ditt mål. Och när ditt sittande blir utan ansträngning, kan du stilla ditt medvetande. Detta är stadiet av ”form är form och tomhet är tomhet”.

Att stilla ditt medvetande betyder inte att du stoppar all aktivitet i medvetandet. Det betyder att ditt medvetande genomsyrar hela din kropp. Ditt medvetande följer din andning. Med hela ditt medvetande skapar du mudran med dina händer. Med hela ditt medvetande sitter du med smärta i benen utan att bli störd av dem. Detta är att sitta utan idén av någon förtjänst. Till en början kommer du att känna en begränsning i din ställning, och sedan när du inte blir störd av begränsningen längre, har du funnit meningen i ”tomhet är tomhet och form är form”. Så att hitta din egen väg trots vissa begränsningar är övningen av vägen.

Praktik betyder inte att vad du än gör, även ligger ned, är zazen. När begränsningarna du har, inte längre begränsar dig, det är detta vi menar med att praktisera. När du säger, ”Vad jag än gör så är det Buddha naturen, så det spelar ingen roll vad jag gör, och jag behöver inte praktisera zazen,” detta är redan en dualistisk förståelse av ditt vardagsliv. Om det nu inte spelade någon roll, så finns det ingen anledning att säga det på det sättet. Så länge det berör dig vad du gör, så är det dualistiskt. Om du inte bryr dig om vad du gör, så skulle du inte säga så. När du sitter, sitter du. När du äter, äter du. Det är allt. Om du säger, ”Det spelar ingen roll,” betyder det att du gör en ursäkt för att göra något på ditt sätt med ditt egna lilla medvetande. Det betyder att du är bunden till något speciellt sätt eller en speciell väg. Det är inte vad vi menar när vi säger, ”Bara att sitta är nog” eller ”Vad du än gör är det zazen,” Så klart är allt vi gör zazen, men om det är så, behöver vi inte säga så.

När du sitter, bör du sitta utan att bli störd av dina smärtsamma ben eller av sömnighet. Det är zazen. Men till en början är det väldigt svårt att acceptera saker som dom är. Du kommer att känna dig förtretad av känslan du har i din praktik. När du kan göra vad som helst, även om det är bra eller dåligt, utan att störas eller av obehaglig känsla, det är verkligen vad vi menar med ”form är form och tomhet är tomhet”.

När du lider av en sjukdom likt cancer, och du förstår att du inte kan leva mer än två eller tre år, sökande efter något att lita på, kan du börja praktisera. En person kanske litar på Guds hjälp. Någon annan kanske startar praktisera zazen. Hans övning kommer att koncentrera sig på att hålla medvetandets tomhet. Detta betyder att han försöker bli fri från lidandet av dualitet. Detta är övningen av ”form är tomhet och tomhet är form.”(båda på samma gång egen anm.) Genom sanningen i tomheten, vill han finna det verkliga förverkligandet av den i sitt liv. Om han praktiserar på detta sätt, tror på det och gör en ansträngning, det kommer att hjälpa honom, men så klart är det inte någon perfekt utövning.

Att veta att ditt liv är kort, och att uppleva och njuta av det dag efter dag, ögonblick efter ögonblick, är att leva ”form är form och tomhet är tomhet”.  När Buddha kommer, välkomnar du honom; när djävulen kommer välkomnar du honom. Den ryktbare Kinesiska Zenmästaren Baso sa; ”Solansiktes-Buddha och Månansiktes-Buddha”. När han var sjuk frågade någon honom, ”Hur mår du”? Och han svarade, ”Solansiktes-Buddha och Månansiktes-Buddha”. Det är livet med ”form är form och tomhet är tomhet”. Det är inga problem. Ett år av liv är bra. Ett hundra år av liv är bra. Om du fortsätter din praktik på detta sätt, kommer du att uppnå detta.

Till en början kommer du att ha olika problem och det kommer att vara nödvändig att du anstränger dig för att fortsätta din utövning. För nybörjaren är praktik utan ansträngning ingen riktig praktik. För nybörjaren kräver praktiken en stor ansträngning. Speciellt för unga, det är nödvändigt att kraftfullt försöka för att komma någonstans. Du måste stäcka ut dina armar och dina ben så långt dom når. Form är form. Du måste vara sann mot den vägen du går och till slut kommer du till punkten där du måste glömma allt om dig själv. Tills du kommer till denna punkt, är det helt fel att tro att allt du gör är zazen eller tro att det inte spelar någon roll om du praktiserar eller inte. Men om du anstränger dig ditt bästa att fortsätta din praktik med hela din kropp och hela ditt medvetande, utan några uppnående tankar, då kommer allt du gör att vara riktig praktik. Att bara fortsätta bör vara din målsättning. Form är form och du är du, och den riktiga tomheten kommer att förverkligas i din praktik.

När du sitter helt inne i ditt egna problem, vilket är mer verkligt för dig: ditt problem eller du själv? Närvaron att du är här, just nu, är det ultimata faktumet. Det är denna poäng du förstår med zazen utövning. I oavbruten övning, under växlingarna av behagliga och obehagliga situationer, kommer du att inse kärnan av Zen och skaffa dig den riktiga kraften.

När du är bestämd på att praktisera zazen med det stora medvetandet hos Buddha, kommer du att finna den sämsta hästen som mest värdefull. I dina brister kommer du att finna basen för ditt stadiga medvetande som söker vägen. Dom som kan sitta perfekt fysiskt tar vanligtvis längre tid på sig att finna den verkliga känslan av Zen, märgen i Zen. Men dom som finner stora problem i sitt utövande av Zen kommer att finna större mening i utövningen. Så jag tror att ibland är den bästa hästen den sämsta och den sämsta den bästa.

Om du studerar kalligrafi finner du att dom som inte är så duktiga vanligtvis blir dom främsta kalligraferna. Dom som är väldigt duktiga med sina händer stöter ofta på stora svårigheter när dom nått en viss nivå. Detta är också sant i konst och i Zen. Det är sant i livet. Så när vi talar om Zen så kan vi inte säga, ”Han är duktig, ” eller ”Han är dålig,” i ordens vanliga betydelse. Positionen i zazen är inte den samma för oss alla. För vissa är omöjligt att inta den korslagda sittställningen. Men även om du inte kan inta den positionen, när du framkallar ditt riktiga sökande medvetande (way-seeking mind), så kan du praktisera Zen i den sanna betydelsen. Det är faktiskt lättare för dom som har svårigheter att sitta att finna det rätta sinnet än dom som sitter utan problem.

När vi tänker på vad vi vanligtvis gör i våra liv så skäms vi över oss själva. En utav mina studenter skrev till mig och berättade. ”Du sände mig en kalender, och jag försöker att följa dom goda mottona som finns på varje sida. Men året har precis börjat och redan har jag misslyckats!” Dõgen-zenji sa, ”Shoshaku jushaku.” Shaku betyder vanligtvis ”misstag” eller ”fel.” hoshaku jushaku betyder ”att misslyckas med att göra fel,” eller ett evigt misstag. Enligt Dõgen, ett evigt misstag kan också vara Zen. En Zenmästares liv kan sägas vara så många år av shoshaku jushaku. Detta betyder att så många år av en helhjärtad insats.(one single-minded effort)

Vi säger, ”En bra fader är inte en bra fader”. Förstår du? Någon som tror att han är en bra fader är inte en bra fader; någon som tror att han är en bra make är inte en bra make. Någon som tror att han är en värdelös make kan vara en av dom bästa om han alltid försöker att vara en bra make med en helhjärtad ansträngning. Om du finner det omöjligt att sitta på grund av smärta eller någon fysisk svårighet, då ska du försöka sitta ändå, och använda en tjock kudde eller en stol. Även om du är den sämsta hästen så kommer du in till märgen av Zen.

ZENS KÄRNA

”I zazen positionen har ditt medvetande och din kropp den fantastiska kraften att acceptera saker och ting som dom är, både behagliga och obehagliga.”

I våra skrifter (Samyuktagama Sutran, volym 33), är det sagt att det finns fyra sorters hästar: utmärkta, bra, mindre bra (poor) och dåliga. Den bästa hästen kommer att springa sakta eller snabbt, höger eller vänster, som ryttaren vill, innan den ser skuggan av piskan; den näst bästa hästen springer lika bra som den första gör, innan piskan nuddar dess skinn; den tredje hästen springer när den känner smärtan på kroppen; den fjärde hästen springer när den känner smärtan in till benmärgen. Du kan förstå hur svårt det är för den fjärde att lära sig att springa!

När vi hör den här historien, vill nästan alla av oss vara den bästa hästen. Om det inte går att vara den bästa hästen vill vi vara den näst bästa hästen. Detta är, tror jag, den vanliga förståelsen av denna historia från Zen. Du tänker kanske att när du sitter i zazen så kommer du att upptäcka om du är den bästa eller sämsta hästen. Här, dessvärre är det ett missförstånd av Zen. Om du tror att målet med din Zen utövning är att träna dig att bli en av dom bästa hästarna, så kommer du att få stora problem. Detta är inte den rätta förståelsen. Om du övar Zen på rätt sätt spelar det ingen roll om du är den bästa eller den sämsta hästen. När du tänker på Buddhas medkänsla, hur tror du att Buddha skulle känna för dom fyra olika hästarna? Han skulle visa mer sympati för den sämsta än för den bästa.

När du är bestämd på att praktisera zazen med det stora medvetandet hos Buddha, kommer du att finna den sämsta hästen som mest värdefull. I dina brister kommer du att finna basen för ditt stadiga medvetande som söker vägen. Dom som kan sitta perfekt fysiskt tar vanligtvis längre tid på sig att finna den verkliga känslan av Zen, märgen i Zen. Men dom som finner stora problem i sitt utövande av Zen kommer att finna större mening i utövningen. Så jag tror att ibland är den bästa hästen den sämsta och den sämsta den bästa.

MEDVETANDETS OGRÄS

”Du borde vara tacksam för dom ogräs du har i ditt medvetande, för dom kommer till slut att berika din praktik”

När alarmklockan ringer tidigt på morgonen, och du går upp, då tror jag att du inte mår så bra. Det är inte lätt att gå och sätta sig, och även efter att du anlänt till zendon och börjat med zazen måste du anstränga dig för att sitta bra. Detta är bara vågor i ditt medvetande. I ren zazen borde det inte finnas några vågor i ditt medvetande. Medan du sitter kommer dessa vågor att bli mindre och mindre, och din ansträngning förändras till en subtil känsla.

Vi säger, ”Dra upp ogräsen för att ge näring till plantan”. Vi drar upp ogräset och gräver ned den nära plantan för att ge den näring. Så även om du har vissa svårigheter med din praktik, även om du har vissa vågor medan du sitter, kommer dessa vågor att hjälpa dig. Så du borde inte bli störd av ditt medvetande. Du borde istället vara tacksam för dessa ogräs, för dom kommer till slut att berika din praktik. Om du har en viss erfarenhet av hur detta ogräs i ditt medvetande förvandlas till mental näring, kommer din praktik att utvecklas anmärkningsvärt. Du kommer att känna denna utveckling. Du kommer att uppleva hur dom blir självförsörjande. Så klart är det inte så svårt att ge en filosofisk eller psykologisk förklaring av vår praktik, med det räcker inte. Vi måste ha den verkliga erfarenheten av hur våra ogräs förändras till näring. Bestämt uttryckt, varje ansträngning vi gör är inte bra för vår praktik för den skapar vågor i vårt medvetande. Det är emellertid omöjligt att uppnå absolut lugn hos vårt medvetande utan någon ansträngning. Vi måste göra en ansträngning men vi måste glömma oss själva i den ansträngning vi gör. I detta rike (this realm) finns det ingen subjektivitet eller objektivitet. Vårt medvetande är bara lugnt, utan någon medvetenhet. I denna omedvetenhet, försvinner varje ansträngning och varje idé och tanke. Så det är nödvändigt för oss att uppmuntra oss själva att göra en ansträngning ända till det sista ögonblicket, och sedan försvinner all ansträngning. Du bör hålla ditt medvetande på din andning tills du inte längre är medveten om din andning.

”För att vi njuter av alla aspekter i livet som en uppvisande av stort sinne, bryr vi oss inte om någon överdriven lycka. Så vi har ett orubbligt lugn.”

När du praktiserar zazen, försök inte sluta tänka. Låt tänkandet sluta av sig självt. Om något kommer upp i ditt medvetande, låt det komma in och låt det gå ut. Det kommer inte att stanna länge. När vi försöker stoppa vårt tänkande, betyder det att vi är besvärade av det. Var inte besvärade av någonting. Det verkar som att något kommer från utsidan in i ditt medvetande, men det är bara vågor i ditt medvetande och om du inte blir besvärad av vågorna kommer dom gradvis att bli lugnare och lugnare. I fem eller högst tio minuter, kommer ditt medvetande att vara helt rofyllt och lugnt. Vid den tidpunkten kommer din andning att vara ganska långsam, medan din puls kommer att vara något snabbare.

Det kommer att ta en ganska lång tid innan du hittar ditt lugnt, rofyllt tillstånd i din övning. Många sinnesförnimmelser kommer, många tankar eller bilder dyker upp, men dom är endast vågor i ditt medvetande. Inget kommer från utsidan av ditt medvetande. Vanligtvis tror vi att vårt medvetande tar emot intryck och erfarenheter från utsidan, men det är inte den rätta förståelsen av vårat medvetande. Den sanna förståelsen är att medvetandet inkluderar allt; när vi tror att något kommer från utsidan betyder det bara att något uppstår i medvetandet. Inget utanför dig själv kan skapa några problem. Du själv skapar vågorna i ditt medvetande. Om du lämnar ditt medvetande som det är, kommer det att bli lugnt. Detta medvetande kallas stort medvetande (Big mind).

Om ditt medvetande relaterar till något utanför dig själv, så är detta medvetande ett litet medvetande, ett begränsat medvetande. Om ditt medvetande inte relaterar till något annat, så är det ingen dualistisk förståelse av aktiviteten i ditt medvetande. Du förstår aktiviteten endast som vågor i ditt medvetande. Stort medvetande upplever allt inne i sig självt. Förstår di skillnaden mellan dessa två medvetanden: medvetandet som innesluter allt och medvetandet som relaterar till något? Egentligen är dom samma sak, men förståelsen är olika, och din attityd på livet kommer att vara annorlunda i enlighet med vilken förståelse du har.

Att allt är inneslutet i ditt medvetande är medvetandets innersta natur. Att uppleva detta är att ha religiös känsla. Även om tankevågor uppstår, är den innersta naturen av ditt medvetande rent; det är likt rent vatten med några vågor. Faktiskt har vatten alltid vågor. Vågor är vattnets praktik. Att tala om vågor frånskilt från vatten eller vatten frånskilt från vågor är självbedrägeri. Vatten och vågor är ett. Stort medvetande och litet medvetande är ett. När du förstår ditt medvetande på detta sätt, så har du en säkerhet i din känsla. När ditt medvetande inte väntar sig något från utsidan, det är alltid mättat. Ett medvetande med vågor i det är inte ett stört medvetande, utan är egentligen förstärkt och utvidgat. Vad du än upplever är ett uttryck av stort medvetande

Dõgen-zenji sa, ”Tiden går från nutid till dåtid”. Detta är absurt, men i vår praktik är det ibland sant. Istället för att tiden går framåt från dåtid till nutid, går den baklänges från nutid till dåtid. Yoshitsune var en berömd krigare som levde under medeltiden i Japan. På grund av omständigheterna i landet under den tiden skickades han till dom norra provinserna, där han dödades. Innan han for så gav han sin fru farväl och kort efter skrev hon i en dikt, ”Precis som du rullar upp en tråd från en spole, vill jag att förgången tid ska bli till nutid”. När hon sa dessa ord, gjorde hon dåtid till nutid. I hennes medvetande blev det förgångna levande och var hennes nuvarande tid. Så som Dogen sa, ”Tiden går från nutid till dåtid”. Detta är inte sant i vårt logiska medvetande, men det är i sin verkliga erfarenhet av att göra dåtid till nuet. Där har vi poesi och där har vi mänskligt liv.

När vi upplever denna typ av sanning betyder det att vi funnit den sanna betydelsen av tid. Tid går konstant från dåtid till nutid och från nutid till framtid. Detta är sant men det är också sant att tid går från framtid till nutid och från nutid till dåtid. En Zenmästare sa en gång, ”Att gå öster ut en mil är att gå väster ut en mil”. Detta är väsentlig frihet. Vi bör skaffa oss denna sorts perfekta frihet. Men perfekt frihet är inte funnen utan några regler. Människor, speciellt unga människor, tror att frihet är att göra precis vad dom vill, att det inom zen inte är nödvändigt med några regler. Men det är absolut nödvändigt för oss att ha vissa regler. Men detta betyder inte att vara hela tiden under kontroll. Så länge som du har regler, så har du chansen för frihet. Att försöka finna friheten utan att vara medveten om reglerna betyder ingenting. Det är för att få denna perfekta frihet som vi praktiserar zazen.

Tozan, en berömd Zenmästare har sagt; ”Det blå berget är fader till det vita molnet. Det vita molnet är son till det blå berget. Hela dagen påverkar dom varandra utan att vara beroende av varandra. Det vita molnet är alltid det vita molnet och det blå molnet alltid det blå molnet.” Detta är en ren, klar tolkning av livet. Där finns många ting som är som det vita molnet och det blå berget: man och kvinna, lärare och elev. Dom är påverkade av varandra. Men det vita molnet bör inte vara besvärat av det blå molnet. Det blå berget bör inte vara besvärat av det vita molnet. Dom är helt oberoende, men ändå beroende. Det är så vi lever, och hur vi praktiserar zazen.

När vi blir oss själva, blir vi endast en svängande dörr, och vi är rent oberoende, och på samma gång, beroende av allt. Utan luft kan vi inte andas. Var och en utav oss är mitt i myriader av världar. Vi är alltid i världens centrum, ögonblick efter ögonblick. Så vi är helt beroende och oberoende. Om du har denna typ av erfarenhet, denna typ av existens, så har du fullkomligt oberoende; du blir inte plågad av något. Så när du praktiserar zazen, bör ditt medvetande vara riktat mot andningen. Denna typ av aktivitet är den fundamentala aktiviteten hos den universella varelsen. Utan denna erfarenhet, denna övning, är det omöjligt att uppnå full frihet.

KONTROLL

”Att ge ditt får eller ko en stor, vidsträckt äng, är sättet att kontrollera djuret.”

Att leva i världen av Buddhanatur betyder att den lilla varelsen dör, ögonblick efter ögonblick. När vi förlorar vår ballans så dör vi, men på samma gång utvecklar vi oss själva, vi växer. Vad vi än tittar på så förändras det, förlorar sin balans. Anledningen till att allt ser vackert ut är för att det är ur balansen, men bakgrunden är alltid i komplett harmoni. På detta sätt existerar allt i Buddhanaturen, förlorar sin balans mot bakgrunden i perfekt balans. Så om du ser tingen utan att förstå bakgrunden av Buddha natur, så verkar allt var i formen av lidande. Men om du förstår bakgrunden till existens, förstår du att lidandet självt är hur vi lever, och hur vi utvecklar våra liv. Så inom Zen brukar vi ibland framhäva livets obalans och oordningen.

Nu för tiden har traditionell Japanskt måleri blivit väldigt formellt och livlöst. Det är därför som modern konst har utvecklats. Forntida mästare brukade öva sig i att sätta ut prickar på ett papper i konstnärligt oordning. Detta är ganska svårt. Trots att du försöker göra det så vanligtvis blir det att man arrangerar prickarna i någon form av ordning. Du tror att du kan kontrollera det, men du kan det inte; det är så gott som omöjligt att arrangera prickar i oordning. Det är samma sak med att ta hand om ditt dagliga liv. Även om du försöker att få människor under kontroll, så är det omöjligt. Du kan inte göra det. Bästa sättet att kontrollera människor är att uppmuntra dom att vara okontrollerade. Då kommer dom vara mer kontrollerade i det större perspektivet. Att ge ditt får eller ko en stor vidsträckt äng är det bästa sättet att kontrollera djuret. Så är det med människor: först låter man dom göra vad dom vill sedan iakttar man dom. Detta är den bästa taktiken. Att ignorera dom är inte bra; det är den sämsta taktiken. Den näst bästa är att försöka kontrollera dom. Den bästa taktiken är att hålla koll på dom utan att försöka kontrollera dom.