You are currently browsing the category archive for the 'Uncategorized' category.
Verksamheten hos stort medvetande är att förstärka sig självt genom olika erfarenheter. På ett sätt kommer våra erfarenheter en efter en annan som färska och nya, men på ett annat sätt är dom inget annat än ett kontinuerligt och upprepande avslöjande av det stora medvetandet. Till exempel, om du tar något gott till frukost, kan du säga, ”Detta var gott”. ”Gott” syftar till något som är upplevt för länge sedan, trots att du inte kommer ihåg när. Med stort medvetandet accepterar vi varje erfarenhet som att vi känner igen ansiktet i spegeln som vårt eget. För oss finns det ingen rädsla att förlora detta medvetande. Det finns ingenstans att komma från eller gå till; där finns ingen fruktan för döden, inget lidande för ålderdomen eller sjukdom. Det är därför som vi njuter av alla aspekter av livet som ett avslöjande av det stora medvetandet, vi bryr oss inte om någon överdriven glädje. Så vi har en orubblig lugn och det är med detta orubbliga lugn av stort medvetande som vi praktiserar zazen.
MEDVETANDETS OGRÄS
”Du borde vara tacksam för dom ogräs du har i ditt medvetande, för dom kommer till slut att berika din praktik”
När alarmklockan ringer tidigt på morgonen, och du går upp, då tror jag att du inte mår så bra. Det är inte lätt att gå och sätta sig, och även efter att du anlänt till zendon och börjat med zazen måste du anstränga dig för att sitta bra. Detta är bara vågor i ditt medvetande. I ren zazen borde det inte finnas några vågor i ditt medvetande. Medan du sitter kommer dessa vågor att bli mindre och mindre, och din ansträngning förändras till en subtil känsla.
Vi säger, ”Dra upp ogräsen för att ge näring till plantan”. Vi drar upp ogräset och gräver ned den nära plantan för att ge den näring. Så även om du har vissa svårigheter med din praktik, även om du har vissa vågor medan du sitter, kommer dessa vågor att hjälpa dig. Så du borde inte bli störd av ditt medvetande. Du borde istället vara tacksam för dessa ogräs, för dom kommer till slut att berika din praktik. Om du har en viss erfarenhet av hur detta ogräs i ditt medvetande förvandlas till mental näring, kommer din praktik att utvecklas anmärkningsvärt. Du kommer att känna denna utveckling. Du kommer att uppleva hur dom blir självförsörjande. Så klart är det inte så svårt att ge en filosofisk eller psykologisk förklaring av vår praktik, med det räcker inte. Vi måste ha den verkliga erfarenheten av hur våra ogräs förändras till näring. Bestämt uttryckt, varje ansträngning vi gör är inte bra för vår praktik för den skapar vågor i vårt medvetande. Det är emellertid omöjligt att uppnå absolut lugn hos vårt medvetande utan någon ansträngning. Vi måste göra en ansträngning men vi måste glömma oss själva i den ansträngning vi gör. I detta rike (this realm) finns det ingen subjektivitet eller objektivitet. Vårt medvetande är bara lugnt, utan någon medvetenhet. I denna omedvetenhet, försvinner varje ansträngning och varje idé och tanke. Så det är nödvändigt för oss att uppmuntra oss själva att göra en ansträngning ända till det sista ögonblicket, och sedan försvinner all ansträngning. Du bör hålla ditt medvetande på din andning tills du inte längre är medveten om din andning.
Hur ser en dag ut i myrstacken? -Nummer ett så vill man inte sticka ut, hi hi, sa myran. Alla vill att man ska göra det som krävs av en myra. Ni vet säkert, att arbeta som en myra. Jag gillar verkligen min stack den är mitt hem och där bor alla i min familj. Jag skulle vara väldigt vilsen utan min myrstack. När jag bara var en liten larvig minimyra hade jag undervisning av större mer bestämda myror och jag skäms lite när jag tänker på allt arbete dom lade ned på mig och vad lite det var värt. Men jag ser mig mer som undantaget som skriver regeln. Jag måste bryta med hela kedjan, vi har alltid varit arbetsmyror, en stolt ätt från förr. Eller är jag kanske en drönare? Eller är jag en kastlös. Varför finns det ingen plats för mig i stacken? Jag är också född här med samma rättigheter som alla andra. Varför känns det som dom dömer mig. Ser på mig som om jag var från skogen. –Jag kände en gång en myra som du, han hamnade under en sko på norra stigen, sa en äldre myra häromdagen.
Ibland går jag ut och hämtar ett barr och lägger det på stacken. Jag vet inte riktigt varför och dom som menar vad dom gör när dom lägger ett barr på stacken kollar lite snett på mig, tittar på varandra och muttrar något om skogen. Kanske ska jag ge mig ut i skogen. Jag kanske är en drottning fast i en arbetsmyras kropp. Ha, ha.Vad kan jag då berätta om mig själv? Jag har många grannar. Dom flesta verkar ha dåligt minne för dom säger och gör precis samma sak varje dag. Hur mår du? Vad gör du? Såg du tyngdlyftningen igår? Dom flesta myrorna här kan lyfta fyra gånger sin egen vikt. Jag klarar nog inte det, har aldrig provat. Varför måste man prova? Ibland blir tankarna lite för många och utan någon bra grund, bara meningslösa. Vad skulle bli bättre om jag visste svaret på varför man borde gilla tyngdlyftning. Skulle jag känna mig mer som en myra. Oj, titta här en 110 % -myra! Vi myror tycker inte om att tala om oss själva det är liksom mot våran natur. Annars så har jag tre delad kropp och sex ben. Varför har jag sex ben och inte fyra? Eller åtta? Mest stolt är jag över mina tentakler eller känselspröt. Dom är väldigt känsliga. Med dom plockar jag in all information som finns framför mig. Ibland får jag uppdrag från någon annan myra via spröten och då är det bäst att snabba sig. Ett meddelande kan låt ungefär så här, minus alla känslor och sinnesintryck.
–Snigel, skadad! Den finns på longitud 19 36, latitud 14 68 uppdrag; bära, alternativt röja väg. Om jag skulle undvika att visa mig på platsen skulle det vara en myra kort och hela projektet skulle haverera. Sedan skulle det slås på stora trumman och jag skulle smältas ned till föda för dom små krabaterna längst ned i källaren. Ibland snappar man upp information och kunskap man kunde ha varit utan. Det ska tydligen finnas en inbyggd tidskod i vårat samhälle. Den här tidskoden bygger på att en ny drottning föds och den gamla drottningen som brukar kväva revolutionen i sin binda genom att sluka dom nya drottningarna, hon sviktar och revolution bryter ut. Man lär sig flyga och en massa speciella saker händer under en tid. Alla är överförtjusta över sin nya fina drottning och alla har glömt den gamla som var deras moder. Sedan är allt tillbaka till det normala igen, ut och jobba. Jag kan känna på lukten här i stacken, är den inte lite unken? Det är dags för revolution! Svärmning!
Kanske är jag en helt ny typ av myra, en upptäckarmyra! Vad ska jag då upptäcka, kanske kan jag inte bestämma det på förhand. Utan måste själv bli överraskad över min upptäckt. Jag har hört gamla historier om sådana myror men allt är höljt i dunkel och mystik. Jag är myra och jag gillar inte mystik. Mystik säger man om allt som inte har en logisk förklaring. Som att myran Mayo alltid är sur fast han bara har tur. Eller att jorden är solens måne. Tid existerar inte för oss myror för vi är alltid myror, inga tvivel (men detta vet jag inte egentligen för jag har inte perspektivet av att vara människa). Historien måste läsas bakifrån, nystas upp bit för bit, ett gigantiskt pussel som kommer att falla på plats när den sista biten är funnen och det är först då man ser att det är ett pussel. Svårt. Lätt. Att leva, nysta upp, leta. Plocka barr. Leka, lära. Finna, kasta bort. Ibland när jag tittar på dom andra myrorna så kan jag tänka att deras enda ändlösa tanke är, myra. Myra i kontinuum. Det känns skönt lugnande. Jag blir rörd av deras pefekta tillstånd, hur dom tar hand om varandra. Skönt att vissa bara är myror. Myra, myra, myra och åter myra i deras underbara tomma skalle.
Men så känner jag en vind att så inte är fallet. Dom vet att dörren till det okända finns där och vågar inte öppna den. Dom låtsas att deras enda tanke är myra. Nickar i samförstånd till sin granne. Om jag intygar och bekräftar att du är myra så kan väl du göra det det samma för mig. Förblindar sig med mera arbete, flera barr mera tyngdlyftning. Förr eller senare kommer dom att bli tvungna att kliva genom dörren. Sanningen är en rök som glider genom dimman i mina sinnen. Jag tar myrstigen och ser var den slutar sen får jag se om jag tar ett steg till.
Myran
