Utdrag ur Zen Mind, Beginner´s Mind av Shunryu Suzuki

 

BUGANDET

 

”Att buga är en väldigt viktig övning. Du bör vara beredd att buga, även i ditt sista ögonblick. Även om det är omöjligt att göra oss fria från våra självcentrerade begär så måste vi göra det. Vår sanna natur önskar det av oss.”

 

Efter zazen bugar vi ned till golvet nio gånger. Genom bugandet ger vi upp oss själva. Att ge upp oss själva betyder att vi ger upp våra dualistiska idéer. Så det är ingen skillnad mellan zazen-praktiken och bugningen. Vanligtvis betyder bugningen att visa vår respekt för något som är mer värt än vi själva. Men när du bugar till Buddha bör du inte ha någon ide av Buddha, du blir bara ett med Buddha, du är redan Buddha själv. När du blir ett med Buddha, ett med allt som existerar, finner du den sanna meningen med att finnas till. När du glömmer alla dina dualistiska idéer, blir allting till din lärare och allt kan bli objektet för din dyrkan.

 

När allt existerar i ditt stora sinne faller alla dualistiska relationer bort. Det är ingen begränsning mellan himmel och jord, man och kvinna, lärare och elev. Ibland bugar en man för en kvinna, ibland bugar en kvinna för en man. Ibland bugar eleven för mästaren, ibland bugar mästaren för eleven. En mästare som inte kan buga för sin elev kan inte buga för Buddha. Ibland bugar mästaren och eleven tillsammans till Buddha. Ibland bugar vi till katter och hundar.

 

I ditt stora sinne, har allt samma värde. Allt är Buddha han själv. Du ser något eller hör ett ljud och där har du allt precis som det är. I din praktik bör du acceptera allt som det är, du ger varje ting samma respekt som du ger till Buddha. Här är det Buddhaskap. När Buddha bugar till Buddha och du bugar för dig själv. Detta är en sann bugning.

 

Om du inte har denna bestämda övertygelse av stort sinne i din praktik, kommer ditt bugande att bli dualistiskt. När du är dig själv, kan du buga för allting i den sanna bemärkelsen. Bugandet är en väldigt viktig övning. Du bör vara redo att buga i din sista stund; när det inte finns något annat att göra än att buga, bör du göra just det. Denna typ av övertygelse är nödvändig. Buga med denna inställning och alla löften, all undervisning är din och allt kommer att rymmas i ditt stora sinne.

 

Sen no Rikyu, grundaren till den Japanska teacermomin begick Harakiri (rituellt självmord) år 1591 på order av sinn herre, Hideyoshi. Precis innan Rikyu tog sitt liv sa han; ”När jag har detta svärd finns det ingen Buddha och inga patriarker”. Han menade att när vi har svärdet av stort sinne, finns det ingen dualistisk värld. Allt som existerar är denna anda. Denna typ av orubblig anda var alltid närvarande i Rikyus teacermoni. Han gjorde aldrig något på ett dualistiskt sätt, han var alltid beredd att dö i varje ögonblick. I ceremoni efter ceremoni dog han och återuppstod igen. Detta är andan i teacermonin. Det är på detta sätt vi bugar.

 

Min lärare hade en valk på pannan från allt bugande. Han visste att han var obstinat, envis typ, så han bugade, bugade och bugade. Anledningen till allt bugande var att han kunde höra sin uppmanande lärares röst. Han hade anslutit sent till Sotoordern när han var trettio år gammal, vilket är sent för en blivande Japansk präst. När du är ung är du mindre envis och det är enklare att göra sig av med sin själviskhet. Så hans mästare kallade alltid min lärare för ”Din sent anslutna typ” och skällde på honom för att han anslutigt så sent. Egentligen så älskade hans mästare honom för hans envisa karaktär. När min lärare var sjuttio sa han, ”När jag var ung var jag likt en tiger men nu är jag likt en katt!”. Han var väldigt nöjd med att vara likt en katt.