Vi bör fortsätta försöka för evigt, men vi bör inte förvänta oss att nå någon nivå där vi glömmer allt av det. Vi bör endast försöka hålla vår uppmärksamhet på andningen. Det är vår verkliga övning. Ansträngningen kommer att bli mer och mer renodlad desto mer du sitter. Till en början är din ansträngning ganska rå och oren, men med kraften från praktiken kommer ansträngningen att bli renare och renare. När din ansträngning blir ren, kommer din kropp och ditt medvetande att bli rent. Det är på detta sätt vi praktiserar Zen. När du förstår din medfödda, naturliga kraft till att rena oss själva och vår omgivning, kan du handla lämpligt och du kommer att lära dig från dom omkring dig och du kommer att bli vänlig mot andra. Detta är värdet och belöningen med utövandet av Zen. Men vägen i vårt utövande är bara att vara koncentrerad på vår andning med den rätta hållningen och med bra, ren ansträngning. Det är så vi utövar Zen.

 

ZENS KÄRNA

 

”I zazen positionen har ditt medvetande och din kropp den fantastiska kraften att acceptera saker och ting som dom är, både behagliga och obehagliga.”

 

I våra skrifter (Samyuktagama Sutran, volym 33), är det sagt att det finns fyra sorters hästar: utmärkta, bra, mindre bra (poor) och dåliga. Den bästa hästen kommer att springa sakta eller snabbt, höger eller vänster, som ryttaren vill, innan den ser skuggan av piskan; den näst bästa hästen springer lika bra som den första gör, innan piskan nuddar dess skinn; den tredje hästen springer när den känner smärtan på kroppen; den fjärde hästen springer när den känner smärtan in till benmärgen. Du kan förstå hur svårt det är för den fjärde att lära sig att springa!

 

När vi hör den här historien, vill nästan alla av oss vara den bästa hästen. Om det inte går att vara den bästa hästen vill vi vara den näst bästa hästen. Detta är, tror jag, den vanliga förståelsen av denna historia från Zen. Du tänker kanske att när du sitter i zazen så kommer du att upptäcka om du är den bästa eller sämsta hästen. Här, dessvärre är det ett missförstånd av Zen. Om du tror att målet med din Zen utövning är att träna dig att bli en av dom bästa hästarna, så kommer du att få stora problem. Detta är inte den rätta förståelsen. Om du övar Zen på rätt sätt spelar det ingen roll om du är den bästa eller den sämsta hästen. När du tänker på Buddhas medkänsla, hur tror du att Buddha skulle känna för dom fyra olika hästarna? Han skulle visa mer sympati för den sämsta än för den bästa.

 

När du är bestämd på att praktisera zazen med det stora medvetandet hos Buddha, kommer du att finna den sämsta hästen som mest värdefull. I dina brister kommer du att finna basen för ditt stadiga medvetande som söker vägen. Dom som kan sitta perfekt fysiskt tar vanligtvis längre tid på sig att finna den verkliga känslan av Zen, märgen i Zen. Men dom som finner stora problem i sitt utövande av Zen kommer att finna större mening i utövningen. Så jag tror att ibland är den bästa hästen den sämsta och den sämsta den bästa.